Att ta tillvara tiden!

Snart, mycket snart är den här sommarens semester över. Känns konstigt att oändlig tid kan ta slut. Sex veckor är en oändligt lång tid! Jag känner mig jättenöjd med ledigheten och ser fram emot att börja arbeta på måndag. Även om jag vet att det här med att vända tillbaka dygnet brukar vara en plåga.

De sista dagarna har jag inte hunnit skriva här alls, just för att det där sista skulle hinnas med.Löpningen behöver ju sättas på plats efter förra veckans uppehåll. Så på torsdagsmorgonen sprang jag mitt första intervallpass. Något som jag har tänkt göra länge, men varje gång jag springer så skippar jag det för att bara springa på. Jag hade laddat med intervalltimer. Men den fungerade inte när jag väl satte igång, det blev ett streck i räkningen. Men jag hade ju min hare med mig och han höll reda på tiden åt mig eftersom han hade klocka. Så även om starten strulade så blev det bra sedan. Det blev 1x2 minuter och 5X1 minuter i snabbt tempo med lika lång vila mellan.Vilan var lätt jogg. Med uppjogg och nedjogg, totalt 5 kilometer. Jisses så slut jag var efteråt! På eftermiddagen hade jag bokat in ett pass med pt Camilla, CamCam. För att få hjälp med löpteknik, jag vill ju bli snabbare! Hon filmade, vi sprang, vi pratade och gjorde Löpskolningsövningar. Spännande att få analys av filmad löpning snart! Efteråt var jag nöjd och rätt så mör i kroppen vill jag lova.

Fredag fick bli en träningsfri dag…eller på sätt och vis var det träning hela dagen, men det räknas nog inte dit. Jag och maken satte upp ett nytt innertak i ett av våra sovrum. Jag hantlangade och han kutade upp och ner för en stege hela dagen. Vid 16 tiden när vi avslutade dagens värv så var vi rätt möra båda två. Vi var riktigt glada för det, sedan lång tid tillbaka, bokade restaurang besök som väntade oss på kvällen. Restaurangen som vi åkte till var den fantastiska Oaxen som nu har ny lokal vid Beckholmsbron alldeles bakom Gröna Lund. Vi åt den mest fantastiska menyn man kan tänka sig, njöt av atmosfären och av varandra! Allt var till perfektion perfekt och varje liten anrättning som ett konstverk.

Idag, lördag så vaknade jag redan klockan 06, som vanligt kan man väl säga utan att ljuga. Men lite småtrött och seg efter gårdagen kunde jag inte förmå mig att annat än ligga kvar och läsa tidningen och dra mig i det längsta. Men vid niotiden så stod vi båda två löparklädda och beredda att trotsa latmasken. Jag sprang i makligt tempo i cirka 2½ kilometer, sen fick det bli en lika lång powerwalk istället. Temperaturen var redan tidigt i morse runt 25+! Vi kände oss som två sprinkler som var ute och sprang. Men det gäller att ta tillvara tiden, snart kan vi inte springa på morgonen mer än på helgerna.

Jag har just nu lite träningsvärk i både baksida lår och i rumpan, veckans pass känns även om jag inte vill erkänna det ens för mig själv riktigt. Men resten av dagen får bli i långsamt tempo, vi ska njuta av värmen och bara vara.

Från pansarvagnar till handskar

I förmiddags åkte jag in till Löplabbet, det var dags att hitta ett par nya löparskor innan mina sköna Asics har gjort sitt. Kan vara bra att ha två på G har jag hört.

Jag hade nog tänkt mig ett par till likadana, visserligen ny modell men ändå samma märke. Jag gillar skon, den passar min fot. Men eftersom jag vet att jag är en riktig vanemänniska så lämnade jag öppet till killen i butiken. Han fick gärna ta fram något annat märke som också kunde passa min fot.

Efter en bra genomgång av min fot både genom att stå på en genomskinlig platta ovanpå en spegel, tryck och känn och sen en stunds löpning på band så fick han fram vilka skor som skulle kunna passa mig. Jag provade mitt gamla märke. Skon kändes vidare än den jag har…säkert för att jag har gått in den skon och även dragit åt snörningen bättre. Tänk vad man vänjer sig! Så var det dags att prova en Sacony. Helt plötsligt hade jag på mig en handske! Det var jättestor skillnad i känsla jämfört med den första skon. Som nu kändes mer som en pansarvagn! Hela jag kände att den här skon är det! Men jag provade ändå även en Nikesko. Nike har jag haft tidigare och trivts bra med men efter en kort fundering så bestämde jag mig för Sacony. Ska bli spännande att testa dem ute.

Men kanske det mest spännande – är mina insprungna sköna Asics fortfarande lika sköna eller kommer de att kännas också att kännas som pansarvagnar i jämförelse med de nya?

Jag var förresten ute i spåret tidigt i morse. 5 kilometer i bra tempo blev det och jag lyckades förbättra min snitttid en smula. Det känns gött!

Om semester…

..och löpning hade jag tänkt skriva nu. Men ibland blir det något annat. Vår näst sista semestervecka har vi tillbringat i en fantastisk liten by i Grekland.

Träningskläder var nerpackade.Tidiga mornar skulle vi springa och eftersom det är väldigt backigt i den lilla byn så förstod vi att backträning skulle det bli åt vilket håll vi än sprang.Så bra det fungerar att planera hemma, innan man är på plats. Jag som inte fixar att springa när det är varmt här hemma, hur skulle jag klara det där nere, där det verkligen är varmt…även tidiga mornar? Jag trodde inte att det skulle bli ett problem eftersom jag älskar värme, förutom när jag ska springa då…

Men vad bidde det då?

Jo, en alldeles fantastisk vecka! Men löparskorna kom inte på en enda gång! Vi lunchade grekisksallad to die for! Åt frukter som var solvarma och fantastiskt goda. Två  av de första dagarna bilade vi runt i området. Det var kul att se mer än vår lilla by. Vi åkte på smala vägar över höga berg med fantastiska utsikter över andra höga berg och det turkosblå havet. Små pittoreska byar besökte vi samt den största staden i området, Ioaninna. Efter att vi lämnat in vår hyrbil så låg vi i skuggan under *limeträden och njöt.  Jag hann läsa ut tre böcker! Vi pratade med nya semestervänner. Vi svalkade oss med den allra godaste frappe`n och tränade oss på att bara vara.

Hur varmt det var? Ja, sisådär 33°

*limeträden visade sig i slutet på veckan vara citronträd

En bum bag

Musik har alltid varit viktigt för mig. Att ryckas med i och dansa till ett bra låt gör mig glad och lycklig. Precis som en helt annan musik gjorde när Valery Gergiev dirigerade på Östersjö festivalen och jag och en av döttrarna av ren tur fick sittplatserna längst fram. Vi översköljdes av musik som träffade oss rakt in i hjärtat.

Jag har genom åren använt musik vid olika tillfällen inte enbart för att driva upp tempot när jag tränar utan lika gärna för avslappning eller en lugnstund vid middagsbordet en fredagskväll. Eftersom musik ger min kropp en extra push så har det varit viktigt för mig att använda mig av den när jag tränar. Den ger energi och kraft när jag ska sätta igång eller när jag kroknar eller bara behöver en rytm när jag springer på.

När jag springer använder jag även Runkeeper för att mäta distans och i viss mån tid, det är en annan historia, för att höra runkeeperrösten tala om sträckan så behöver jag åtminstone ha en hörlur i örat.

Men jag märker att ju oftare jag springer ju mer kan jag tycka att ljudet av mina steg och ljuden där jag springer också kan vara en push framåt. Jag springer och världen runt omkring försvinner, tankar rullar på och de enformiga ljudet av fötterna blir som en melodi. 

Vart vill jag komma undrar du kanske? Jo, mobilen där jag har både musiken och runkeepern behöver jag ha med mig på ett enkelt sätt, men jag vill helst inte känna av den. Fram till för några veckor sedan så har jag använt mitt sportarmband för mobilen flitigt vid träning. Men i och med löpningen och att vädret blivit varmt och skönt så känns det mest svettigt. Ett tag flyttade jag mobilen till bakfickan på mina shorts, men nu är även det för varmt och alldeles för svettigt där för mobilen.

 

Därför har jag jagat ett smidigt midjebälte där jag även får plats för en nyckel. Igår så hittade jag den på Stadium. Bum bag heter den och kostade 199:-. Mobilen får plats, hål för hörlurarna finns och plats för nyckel och kanske något annat litet med.Man klickar lätt fast bältet och när jag testade den på gårdagens löparrunda så funkade den perfekt! Den sitter jättebra när jag springer och rör sig inte ur fläcken.

Så nu har jag ett bekymmer mindre!

Bra att ha en hare

 

Efter några dagar med lek och bus tillsammans med barnbarnet och mindre löpning än tänkt var, är vi nu åter hemma. Lite rubbade rutiner får man nog räkna med under semestern men löpningen är prio 1.

Vi kom hem igår kväll. Efter att ha suttit i bilen i många timmar var det skönt att sträcka på benen och njuta av den sol och värme som mötte oss. Kroppen hade dock kvar känslan av att åka bil i flera timmar efter det att vi hade kommit hem.

I vår trädgård hade både smultron och vinbär mognat och var solvarma och goda. Det smakade gott som dessert efter kvällsmaten. Innan vi somnade in så bestämde vi att vi skulle springa innan frukost. Jag vaknade tidigt och hörde regnet slå mot fönstret. Det var inte så svårt att somna om igen. Det fortsatte att regna även när vi hade stigit upp. Så dagen fick börja i en annan ände. Vi gjorde ärenden för att sen ta vår löprunda.

Min man har löptränat i cirka 1½ år, så han har verkligen fått upp tempot. Mina 15 veckor är ingenting i jämförelse. Hur mycket jag än vill och önskar att springa fortare så funkar det inte ännu….. Ja, det retar mig! Men det har du som läst här innan nog redan förstått. Men just det är även en sporre för mig. C behöver träna på att springa långsammare!! och det passar bra, för då kan han hänga med mig och vara min hare. För jag vill träna på att springa längre och längre. Löpningen idag var lätt och tung på samma gång. Benen och löparfötterna kändes helt ok. Min onda tå på vänsterfot har blivit bättre och jag kände av den mest mot slutet. Men luften…det var så kvavt att svetten eller var det kanske luftfuktigheten formligen droppade om mig. Under löpningen så brottades jag verkligen med mina tankar, viljan att känna en förbättring. Att det kändes otroligt bra förra gången som jag sprang samma sträcka hjälpte mig inte alls nu…eller kanske lite ändå…

Jag vet ju att förra gången fick jag en glädjeruskänsla där jag idag mest kämpade på. Alltså beror det på dagsformen. Att träna löpning är ju helt nytt för mig, precis den utmaningen jag behöver och länge har drömt om. Men jag vet inte riktigt hur snabbt jag kan räkna med en förbättring. Just nu tänker jag att nöta på var annan dag nog är bra och att lägg in några intervallpass också! Att mer kolla kilometer och försöka få bort känslan av att det går sååå långsamt. Att just tiden är oväsentligt.

Haha! Ja, så mycket som sitter i huvudet!

Trots allt så mår jag riktigt bra efter varje löprunda och jag sänder varje gång en glad och tacksam tanke till min kropp – Tack för att du funkar och för mig framåt!

Snurrigt!

Semestertid, ljuva tid!

För någon dag sedan landade jag i Skåneland, här bor barnbarnet med föräldrar. I en stad som jag har kommit att älska. Jag skulle mer än gärna bo här! Men det beror kanske till största delen på att en liten skatt bor här. Min önskan och vilja vara nära, mitt i hennes vardag.

Igår så hade vi en härlig dag. Jag hade planerat att vi skulle komma ut tidigt, här finns flera roliga parker som vi skulle kunna besöka. Men vi var båda inställda på semester mood. Först gjorde vi det ena, sen det andra i lååångsamt tempo. När vi väl kom ut så var det eftermiddag. Vi gick och handlade lite smått och gott till den tårta som vi tänkte att vi skulle överraska familjen med. Sen bar det av till en av parkerna. Där finns bland annat en hög klätterställning som är pyramidformad, en karusell och en studsmatta!

Efter vår lata förmiddag så är det kul att se hur energin fyller de små benen. Hon är fyra år och behärskar sin kropp till fullo. Upp och ner i klätterställningen samtidigt som hon pratar med mig om allt som just då fyller hennes tankar. Sen vidare till studsmattan. Mormor vi hoppar tillsammans, du gör efter mig, säger hon uppmanande. Så hoppar vi ett hopp, två hopp ända till sex. Hon rättar mig när jag hoppar för länge...jag kan inte låta bli, att studsa ger en skön känsla av lätthet i kroppen. Men jag måste rätta mig efter min lärare det är ju hon som gör reglerna just nu.

Sen var det dags för karusellen, jag vet att jag inte fixar den. Har suttit där förr och rätt snabbt blivit illamående...men idag är en annan dag. Så när hon leende frågar om jag också vill sitta, så kan jag inte tacka nej. Jag placerar mig mitt emot henne och så börjar hon att snurra. Först långsamt!

I mitt minne från då jag var barn så kommer jag ihåg då jag och mina kompisar snurrade och snurrade i en karusell där en av kompisarna bodde. Vi sprang fort, fort för att få rejält med fart. Sen satt vi och skrek av glädje tills den stannade, då fortsatte vi om och om igen

Jag kan väl säga att snurrandes idag inte gav mig något glädjeskrik precis. Jag satt där lite för länge, bara för att jag speglade mig i hennes glädjefyllda ögon. Sen bad jag om nåd, - snälla stanna! inte ens för hennes skull kunde jag sitta kvar. Som en drogad kravlade jag mig ner från karusellen och slog mig ned i gräset. Allt snurrade och illamåendet satt som en klump i magen resten av dagen.

Varför blir snurrandes och gungandet så gott som omöjligt med åren? Det som är så kul!

Jag kunde trots allt avrunda eftermiddagen med ett kort löppass någon timme senare. Veckans ihopräknade löpkilometrar är 23! Det blev rätt många och korta pass.