En klassiker – från TV soffan

Om du ännu inte har sett det här programmet, gör det uppmanar jag dig! Jag blir så imponerad av de som gör idrottsprestationer stora och små. Men allra mest imponeras jag över människor som likt Anders i programmet. Som gör en helt fantastisk prestation, trots sjukdom som sakta tagit över kroppen, men inte sinnet.

Det har fått mig att fundera extra mycket över vikten av den inre drivkraften. Och vem är jag mest? Min kropp eller min knopp? När jag är frisk funderar jag inte så mycket på det, det känns så självklart att vi min kropp och jag, är ett. Men då jag var riktigt rejält sjuk, som jag skriver om i min blogg Drivkrafter & Motivation, bland annat i inlägget Att bestämma sig så var det mitt inre jag som pushade på och drev mitt yttre skal framåt… 

En klassiker Så här beskrivs serien på SVT:s hemsida: Vi följer Kersti, Fredrik, Anders, Cissi och Lennart, som alla ska genomföra en svensk klassiker: Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimningen och Vätternrundan - under ett år. Vi är med om träning, uppladdning och tävling, men även sjukdomar, skador och andra hinder på vägen.

Om du undrar, så svarar jag bestämt här och nu Nej! - Jag ska inte göra en Svensk klassiker. Min resa är åt ett helt annat håll.

Power!

Ett riktigt bra slut på arbetsveckan blev det igår.

På bilden är min fina kollega Emma & jag som visar vart skåpet ska stå! De två andra kollegorna J & N, som även de var med på bilden klippte jag bort eftersom jag inte vet om de vill vara med på bild i bloggen. T som fotar fick tyvärr inte heller vara med, men nästa gång kanske?

I går och nu på måndag har vi planeringsdagar på min förskola/skola. Efter att vår rektor hade talat och presentationen av nya kollegor var klar, så kickstartades höstterminen med något för allas vår hälsa. Jag kan inte nog många gånger säga hur glad jag är för det!

Vi, 170 personer hade några dagar i förväg fått välja vad vi ville göra denna förmiddag. Alternativen var spinning, body pump, dans funk fever, simning och promenad. Jag och cirka 25 personer till valde body pump vilket jag aldrig har testat förut. Mina plankor, intervaller på löpbandet och styrke övningar som jag har gjort under veckan känner jag av som lätt träningsvärk i armar och lår och jag hade på känn att min träningsvärk inte skulle minska precis efter detta pass. Mycket riktigt! Idag lördag är det just där jag har rejäl träningsvärk!!

Efteråt visade en kollega mig och tre andra kollegor runt i träningslokalen som är rätt så nyrenoverad. Vi blev som barn i en godiskiosk och visade varandra bland annat kettlebell och bosuboll övningar som vi brukar göra. Vi tränar alla fyra ofta själva och att plötsligt ha tre andra med sig gav oss alla sån energiboost. Vi ville visa och prova på. Det var kul! En av tjejerna är grym på att göra chins, hon visade och jag tänkte att jag skulle passa på att prova. Hmm, jag hängde där men insåg att - näe, inte nu…kanske aldrig…

Nej nu ska jag vårda mina ömmande muskler så att jag kan sticka ut och springa i morgon. Då ska jag bland annat ha den här fantastiska låten i öronen.

Ha en finfin lördag!

Wake me up - Avicii

Så himla snopet!

Jag började jobba redan 6.45 i morse, vilket inte är något problem då jag har lätt för att vakna och stiga upp den tiden. Jag är ingen sjusovare. Men på eftermiddagen när jag ska gå hem, då känner jag mig rätt trött.

Därför brukar jag planera in träningen direkt efter jobbet. Går jag hem och gör något annat först, då har jag jättesvårt för att ta mig iväg. Jag hittar på alla möjliga ursäkter för saker som jag ska göra istället. Idag riktigt längtade jag efter att springa. Träningsvärken i benen är så gott som borta, det bådade gott! Det regnade när jag åkte hem för att byta om. Men när jag var klar och ombytt så sken solen och jag såg att molnen var på väg bort. Himlen var blå igen! Jag åker bil till den plats där jag gillar att springa allra mest och medan jag kör dit så ser jag att jag åker precis åt det håll där de svarta regnmolnen fortfarande hänger tunga. Jag bestämmer mig för att – lite regn är väl inte så farligt! Men precis när jag ska till att börja springa så öppnar sig himlen och regnet formligen öser ner….ja, det var så himla snopet!

Jag vände hemåt och laddade om med plan B. Det fick bli ett bålträningspass som jag ville testa istället. Det var både roligt och rätt så jobbigt, så nu återstår egentligen bara mina plankor så är dagens träning avklarad.

Kroppen är makalös!

Veckan som gick var den första arbetsveckan efter den oändligt långa semestern. Att börja jobba igen har enbart varit roligt! Tro mig, att möta de kollegor som också är tillbaka tycker jag är buskul! Vi har så mycket att dela, sommarminnen, tankar om höstens arbete. Numera även väldigt mycket träningsprat, det inspirerar! 

Förutom jobbstart så var det för mig, dra-igång-träning-utan-pardon dags. Jag kan härmed tillkännage att jag har och har haft träningsvärk utan dess like heeela veckan. Jag har flera gånger, på skoj frågat maken - om det här med träning kan vara så nyttigt, när det har tagit emot både när jag ska resa mig, gå, sätta mig name it.

Min löpning under veckan har innehållit intervaller och löpskolningsövningar. Inte visste jag att det skulle göra mig helt stum i benen eller att jag just därför inte orkade springa så långt som vanligt. Jag har då fortsatt med power walk, så att det trots allt blir de kilometer jag har tänkt mig. Det intervallpass jag gjorde i torsdags då jag kände mig som en Sprinkler har inneburit rejält stumma lår och vader. Att jag sen var tvungen att leka med TRX, kettlebell och lite rodd gav ju även ömma armmuskler. Så igår morse när jag gick upp ur sängen kändes det som jag gick upp, men inte mina armar. De var så enormt tunga och ömma.

Jag förstår att jag framöver behöver tänka på och lära mig hur jag lägger upp min träningsvecka med intervaller, löpning och annan träning så att jag får ut det bästa av dem.

Min egen Ska vi planka utmaning har jag precis avklara för den här veckan. Onsdagens planka flyttades på grund av glömska (läs förträngning) till torsdagen och fredagens till lördag. Det var inte lätt att göra plankan två dagar efter varandra då jag har sån träningsvärk i armarna.

Måndagens plank tider blev  1, 1 minut planka 2, 46 sekunder planka 3, 56,3 sekunder. Torsdagens plank tider blev  1, 1 minut planka 2 55 sekunder planka 3, 30 sekunder  Lördagens plank tider blev 1, 1,31 minut planka 2, 1 minut planka 3. 1,02 minuter       Söndagens plank tider blev 1, 1,30,8 planka 2, 1 minut planka 3, 42 sekunder

Jag är riktigt nöjd med tiderna trots allt och det ska bli kul att se om det blir någon förbättring.

Tänk vad allas våra kroppar är makalösa, även om de är olika! Jag som under några år har gått från att ha en kropp som varit precis helt orkes- och energilös. Har med Drivkraft & Motivation, inkännande, två steg framåt och ett steg bakåt emellanåt och en hel massa jäklar anamma fått en kropp som gillar utmaningar. Som gillar att ta i! Som har kunnat omprogrammeras, så att den reagerar precis som den ska på det som den för inte alltför länge sedan absolut inte tillät. 

Det fyller mig med sån glädje!

Från Viviann till Indigo..

…och vidare till lite Crazy för att hålla steget och tempot och för att det ger så go glädje.

Som jag har skrivit tidigare så vill jag väldigt gärna ha musik i öronen när jag tränar. Även om jag fixar det rätt bra även utan numera. Jag fick lov att ändra och lägga till nya låtar när jag i våras började springa istället för gymträna. Jag behövde ett helt annat tempo.

Jag delar gärna med mig av min Spotifylista, länka den om du vill! Varsågod! Rätt bra danslåtar också

Ps Viviann med Sofia Jannok, Indigo med Frida Sundemo & Crazy med Gnarls Barkley

Ska vi planka tillsammans?

Ja, det tycker jag att vi ska göra!  Jag har tänkt mig att göra den 4 dagar i veckan.Måndag, onsdag, fredag och söndag. Hur lång tid åt gången? Nja, jag tänker att jag gör så länge jag orka x 3, vilket just nu inte är så länge alls. Jag ska skriva ner tiden varje gång och se hur mycket jag efter 6 veckor har ökat den. Vill du veta hur man gör? Titta här

Vill du hänga på?

Jag startar idag och avslutar den 15 september!

Kommentera gärna hur det går för dig, vad du tänker på, hur det fungerar.

Lycka till!

Att ta tillvara tiden!

Snart, mycket snart är den här sommarens semester över. Känns konstigt att oändlig tid kan ta slut. Sex veckor är en oändligt lång tid! Jag känner mig jättenöjd med ledigheten och ser fram emot att börja arbeta på måndag. Även om jag vet att det här med att vända tillbaka dygnet brukar vara en plåga.

De sista dagarna har jag inte hunnit skriva här alls, just för att det där sista skulle hinnas med.Löpningen behöver ju sättas på plats efter förra veckans uppehåll. Så på torsdagsmorgonen sprang jag mitt första intervallpass. Något som jag har tänkt göra länge, men varje gång jag springer så skippar jag det för att bara springa på. Jag hade laddat med intervalltimer. Men den fungerade inte när jag väl satte igång, det blev ett streck i räkningen. Men jag hade ju min hare med mig och han höll reda på tiden åt mig eftersom han hade klocka. Så även om starten strulade så blev det bra sedan. Det blev 1x2 minuter och 5X1 minuter i snabbt tempo med lika lång vila mellan.Vilan var lätt jogg. Med uppjogg och nedjogg, totalt 5 kilometer. Jisses så slut jag var efteråt! På eftermiddagen hade jag bokat in ett pass med pt Camilla, CamCam. För att få hjälp med löpteknik, jag vill ju bli snabbare! Hon filmade, vi sprang, vi pratade och gjorde Löpskolningsövningar. Spännande att få analys av filmad löpning snart! Efteråt var jag nöjd och rätt så mör i kroppen vill jag lova.

Fredag fick bli en träningsfri dag…eller på sätt och vis var det träning hela dagen, men det räknas nog inte dit. Jag och maken satte upp ett nytt innertak i ett av våra sovrum. Jag hantlangade och han kutade upp och ner för en stege hela dagen. Vid 16 tiden när vi avslutade dagens värv så var vi rätt möra båda två. Vi var riktigt glada för det, sedan lång tid tillbaka, bokade restaurang besök som väntade oss på kvällen. Restaurangen som vi åkte till var den fantastiska Oaxen som nu har ny lokal vid Beckholmsbron alldeles bakom Gröna Lund. Vi åt den mest fantastiska menyn man kan tänka sig, njöt av atmosfären och av varandra! Allt var till perfektion perfekt och varje liten anrättning som ett konstverk.

Idag, lördag så vaknade jag redan klockan 06, som vanligt kan man väl säga utan att ljuga. Men lite småtrött och seg efter gårdagen kunde jag inte förmå mig att annat än ligga kvar och läsa tidningen och dra mig i det längsta. Men vid niotiden så stod vi båda två löparklädda och beredda att trotsa latmasken. Jag sprang i makligt tempo i cirka 2½ kilometer, sen fick det bli en lika lång powerwalk istället. Temperaturen var redan tidigt i morse runt 25+! Vi kände oss som två sprinkler som var ute och sprang. Men det gäller att ta tillvara tiden, snart kan vi inte springa på morgonen mer än på helgerna.

Jag har just nu lite träningsvärk i både baksida lår och i rumpan, veckans pass känns även om jag inte vill erkänna det ens för mig själv riktigt. Men resten av dagen får bli i långsamt tempo, vi ska njuta av värmen och bara vara.

Ride of hope

Det här kanske är något för dig som både gillar att cykla och gärna stödjer Barncancerfonden Om du inte kan cykla hela loppet så kan du välja delar av det.

Ride of Hope är ett cykellopp med två delar, 125 mil mellan Lund och Stockholm och cirka 100 mil från Umeå till Stockholm och det genomförs till förmån för Barncancerfonden.
2013 går starten lördagen den 3 augusti i Lund och avslutas den 11:e i Stockholm och måndagen den 5:e startar vi även från Umeå för att mötas upp och tillsammans cykla de två avslutande etapperna till Stockholm.
Deltagarna kan välja att cykla hela sträckan eller någon enstaka etapp. Vilket alternativ du än väljer är du med och stödjer vår insamling till Barncancerfonden. Vill du inte cykla kan du ändå vara en del i vårt arrangemang genom att skänka en slant. från hemsidan Läs mer här

I dag är sista dagen för anmälan. så skynda dig!

ps. Jag ska inte cykla men jag stödjer Barncancerfonden på annat sätt.

Något som skaver

I flera år har jag tränat målmedvetet. Till en början blev det enbart korta pass, då jag inte orkade mer än en promenad på 8 minuter gånger 2. Egentligen bara ut genom ytterdörren och in igen. Då var det där med att komma igång något jag jobbade hårt med. Målet fanns redan, att bli frisk och levande igen – och att bli en löpare! Då anade jag att det skulle ta tid och krävde massor av envishet. Men inte att det skulle ta så himla lång tid! Mer om det kan du läsa här.

Efter att ha utökat promenaderna både i längd och med stavar, fått upp styrka och energi i
kroppen så kom nästa steg, att få tillbaka muskler i kroppen. Att det hade öppnats ett gym på min väg ifrån jobbet var toppen! Jag hade aldrig orkat att utföra min plan då jag gjorde det, om inte det hade hänt. Då hade jag behövt vänta många månader till.

Min plan var att med hjälp av en personligtränare öva teknik och styrka så att jag mycket snart skulle orka springa. Så det var det jag sa till henne när hon frågade mig vilket mål jag hade med min träning. – Jag vill träna så att jag orkar bli en löpare! Jag hade "valt" just henne för att hon är specialist inom området och på bild såg energifylld ut. Det stämmer även i verkligheten!! Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag nog skrattat högt åt mig själv....det tog inte en liten vecka eller ens några månader att bli en löpare för mig. Jag gymtränade kontinuerligt med några kortare uppehåll i tre år! Periodvis med pt Camilla och perioder med pass från henne då hon online coachade mig och eget hopkok. Jag blev hooked på styrketräning.

Från allra första början, då jag var slut efter en arbetsdag och helst ville hem och vila en stund så intalade jag mig själv att jag "bara" behövde var där en stund. Men ju mer jag tränade ju mer var känslan som jag fick efteråt den bonus som jag övertalade mig själv att längta till. Att jag bara efter en liten stunds uppvärmning skulle få en kick och inte vilja sluta...jag ägnade många och långa stunder samtalandes med mig själv, pepp och mentalträning. Det funkade! Men när allt flöt på kände jag efter en tid att jag lätt kunde ha fortsatt så, det är lätt att bli låst vid en skön rutin. Så även om den var jättebra, jag tränade mycket! Så var det ju inte min plan. Jag ville ju bli en löpare!

❤❤❤❤❤

Helt plötsligt i vintras blev det total stopp! Under flera veckor sökte jag, utan att hitta,träningsmotivationen. Jag gick till gymmet men kände bara att det var – sååå trist! Det som tidigare varit kul skrek hela min kropp nej till! Inte för att det gjorde ont utan för att det var jättetrist! Jag kunde inte ens förmå mig till att gå ut och testa löpning som jag hade haft som mål hela tiden. Prova något roligt pass istället, föreslog vänner. Men allt var stopp och nej. Som att försöka köra bil med bromsen i. Inte kul alls när jag samtidigt var så van vid träning och det goda det alltid tillför. Min kropp talade till mig, det har hänt förr. Det var något som skavde där inne, något som jag inte förstod, något som sa stopp och stanna!

Som av en händelse fick jag en dag fram ett presentkort på massage som jag hade fått
nästan ett år tidigare. Det var nog bäst att utnyttja det innan det gick ut tänkte jag. Sagt och gjort,jag bokade massagen och där fick jag en del av svaret. Varför kroppen sa nej! och bad mig att stanna upp ett tag. För att komma vidare behövde musklerna och kroppen, få bort de spänningar som låg lagrade bland annat efter min långa sjukskrivning. Massören undrade hur jag hade kunnat träna så mycket som jag hade gjort? – Envishet, svarade jag och en stark vilja att komma igen! svarade jag samtidigt som jag hörde hur dumt det lät när jag låg där på britsen. Hon lossade på fiolsträngar och knutar och lite annat smått och gott i lager på lager. Efter varje tillfälle kände jag mig lätt som en fjäder inuti om än rätt mörbultad utanpå, men det var helt ok! Kroppen klickade igång igen!

❤

Det var nog efter den andra behandlingen som kroppens nej släppte. Jag drog på
mig löpardojorna och sprang, inte fort, men jag sprang! Det var jobbigt men samtidigt kändes kroppen befriad. Nu sprang jag längre och längre. Rätt så snabbt var 5 kilometer ingen match. Jag sprang i min egen takt och jag behövde inte stanna en enda
gång. Plötsligt fanns all träningsmotivation där igen! Helt plötsligt hade jag även fått in
även 7 kilometer, bara en test, men det gick!

Så nu ska jag väl äntligen förstå att när det skaver inuti och kroppen säger nej, då är det bäst att jag lyssnar och inväntar, inte har så bråttom och trotsigt och envist tuffar på ändå!

Det sitter i huvudet II

Jamen det var då själva …!

Jag har varit en löpare, min dröm, i ungefär 10 veckor nu. Alldeles i början så tänkte jag på att korta ner steget, på att springa långsamt vilket var en förutsättning för att lyckas. Det funkade, jag orkade och överträffade rätt snabbt mina vildaste drömmar. Jag kunde checka av 3 kilometer, 5 kilometer och även 7. Jag kände mig både glad och peppad.

Det är bara det att i mitt huvud, i min längtan, så springer jag fort och lätt som en hind……………  Jag orkar hur långt som helst……

Det där med korta steg, att springa långsamt försvann tydligen så fort jag fick känning på att jag orkar, jag kan!

Nu orkar jag nästan ingenting längre, efter 4 kilometer är mina ben som stockar, jag bara måste gå. Huvudet vill, för jag vet att jag kan att jag orkar. Men det är stopp!

Så imorgon när jag ska ut på min löprunda så ska jag innan pränta in i mitt minne

Spring långsamt!! OCH korta av steget!

NJUT!

 

Det sitter i huvudet

Jag har hört det uttrycket många gånger genom åren men aldrig riktigt tänkt på det. Inte på djupet funderat över den sanning som finns i de fyra orden. Kanske är det först nu, när jag äntligen har nått ett av de mål som jag hade satt upp för mig själv, eoner av tid bakåt. Som orden får en verklig mening. Att jag har en uppsjö av Drivkrafter & Motivation visste jag inte då. Men kan jag inte motivera och driva mig själv framåt mot det mål som jag vill nå så har jag enbart en önskan som eventuellt infrias om mitt sinne är med på noterna. Och så är det ju inte. Åtminstone inte för mig. Jag måste på något sätt bli smartare än mig själv. Konstigt eller hur!

När jag för flera år sedan satte upp målet att - jag vill bli en löpare!  Så hade jag ingen aning om hur många berg jag skulle behöva bestiga och hur många hinder jag skulle behöva hoppa över eller hur många ursäkter mitt sinne hade för att skjuta upp till morgondagen. Dessa hinder bestod även av att jag till att börja med var sjukskriven och inte kroppsligt och energimässigt orkade speciellt mycket. Till sist blev jag så trött på mig själv så jag bestämde mig för att helt enkelt inte lyssna på den del av mig som ville bli en löpare men alltid hade ursäkter till varför jag inte kunde göra det jag ville just nu. 

Jag började med att lägga fram träningskläder vid min säng och så skrev in i min väggalmanacka träningsdagar och varje gång som jag gick förbi almanackan så tänkte jag - Jag ska träna, så skönt! Detta oavsett vad jag kände just då. Om jag tänkte en negativ tanke så var jag snabb med att fråga mig själv - Vill jag bli bitter? En som vill men inte gör? Svaret var hela tiden - Nej!! 

Jag har på vägen mot att bli en löpare kunna checka av några av mina delmål och även delmål jag inte visste att jag hade, det är roligt! Att det har tagit tid att nå fram till mitt stora mål, jag är ännu bara i början, gör så här i efterhand inte så mycket. Jag tror på tanken om att "Det sitter i huvudet och det kräver både tålamod och tid för att förändra".

Men viktigast av allt man kan om man verkligen vill och ibland måste man vara smartare än sig själv när man vill nå sitt mål.

Jag springer och det gör mig lycklig!