En klassiker – från TV soffan

Om du ännu inte har sett det här programmet, gör det uppmanar jag dig! Jag blir så imponerad av de som gör idrottsprestationer stora och små. Men allra mest imponeras jag över människor som likt Anders i programmet. Som gör en helt fantastisk prestation, trots sjukdom som sakta tagit över kroppen, men inte sinnet.

Det har fått mig att fundera extra mycket över vikten av den inre drivkraften. Och vem är jag mest? Min kropp eller min knopp? När jag är frisk funderar jag inte så mycket på det, det känns så självklart att vi min kropp och jag, är ett. Men då jag var riktigt rejält sjuk, som jag skriver om i min blogg Drivkrafter & Motivation, bland annat i inlägget Att bestämma sig så var det mitt inre jag som pushade på och drev mitt yttre skal framåt… 

En klassiker Så här beskrivs serien på SVT:s hemsida: Vi följer Kersti, Fredrik, Anders, Cissi och Lennart, som alla ska genomföra en svensk klassiker: Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimningen och Vätternrundan - under ett år. Vi är med om träning, uppladdning och tävling, men även sjukdomar, skador och andra hinder på vägen.

Om du undrar, så svarar jag bestämt här och nu Nej! - Jag ska inte göra en Svensk klassiker. Min resa är åt ett helt annat håll.

Power!

Ett riktigt bra slut på arbetsveckan blev det igår.

På bilden är min fina kollega Emma & jag som visar vart skåpet ska stå! De två andra kollegorna J & N, som även de var med på bilden klippte jag bort eftersom jag inte vet om de vill vara med på bild i bloggen. T som fotar fick tyvärr inte heller vara med, men nästa gång kanske?

I går och nu på måndag har vi planeringsdagar på min förskola/skola. Efter att vår rektor hade talat och presentationen av nya kollegor var klar, så kickstartades höstterminen med något för allas vår hälsa. Jag kan inte nog många gånger säga hur glad jag är för det!

Vi, 170 personer hade några dagar i förväg fått välja vad vi ville göra denna förmiddag. Alternativen var spinning, body pump, dans funk fever, simning och promenad. Jag och cirka 25 personer till valde body pump vilket jag aldrig har testat förut. Mina plankor, intervaller på löpbandet och styrke övningar som jag har gjort under veckan känner jag av som lätt träningsvärk i armar och lår och jag hade på känn att min träningsvärk inte skulle minska precis efter detta pass. Mycket riktigt! Idag lördag är det just där jag har rejäl träningsvärk!!

Efteråt visade en kollega mig och tre andra kollegor runt i träningslokalen som är rätt så nyrenoverad. Vi blev som barn i en godiskiosk och visade varandra bland annat kettlebell och bosuboll övningar som vi brukar göra. Vi tränar alla fyra ofta själva och att plötsligt ha tre andra med sig gav oss alla sån energiboost. Vi ville visa och prova på. Det var kul! En av tjejerna är grym på att göra chins, hon visade och jag tänkte att jag skulle passa på att prova. Hmm, jag hängde där men insåg att - näe, inte nu…kanske aldrig…

Nej nu ska jag vårda mina ömmande muskler så att jag kan sticka ut och springa i morgon. Då ska jag bland annat ha den här fantastiska låten i öronen.

Ha en finfin lördag!

Wake me up - Avicii

Så himla snopet!

Jag började jobba redan 6.45 i morse, vilket inte är något problem då jag har lätt för att vakna och stiga upp den tiden. Jag är ingen sjusovare. Men på eftermiddagen när jag ska gå hem, då känner jag mig rätt trött.

Därför brukar jag planera in träningen direkt efter jobbet. Går jag hem och gör något annat först, då har jag jättesvårt för att ta mig iväg. Jag hittar på alla möjliga ursäkter för saker som jag ska göra istället. Idag riktigt längtade jag efter att springa. Träningsvärken i benen är så gott som borta, det bådade gott! Det regnade när jag åkte hem för att byta om. Men när jag var klar och ombytt så sken solen och jag såg att molnen var på väg bort. Himlen var blå igen! Jag åker bil till den plats där jag gillar att springa allra mest och medan jag kör dit så ser jag att jag åker precis åt det håll där de svarta regnmolnen fortfarande hänger tunga. Jag bestämmer mig för att – lite regn är väl inte så farligt! Men precis när jag ska till att börja springa så öppnar sig himlen och regnet formligen öser ner….ja, det var så himla snopet!

Jag vände hemåt och laddade om med plan B. Det fick bli ett bålträningspass som jag ville testa istället. Det var både roligt och rätt så jobbigt, så nu återstår egentligen bara mina plankor så är dagens träning avklarad.

Bra att ha en hare

 

Efter några dagar med lek och bus tillsammans med barnbarnet och mindre löpning än tänkt var, är vi nu åter hemma. Lite rubbade rutiner får man nog räkna med under semestern men löpningen är prio 1.

Vi kom hem igår kväll. Efter att ha suttit i bilen i många timmar var det skönt att sträcka på benen och njuta av den sol och värme som mötte oss. Kroppen hade dock kvar känslan av att åka bil i flera timmar efter det att vi hade kommit hem.

I vår trädgård hade både smultron och vinbär mognat och var solvarma och goda. Det smakade gott som dessert efter kvällsmaten. Innan vi somnade in så bestämde vi att vi skulle springa innan frukost. Jag vaknade tidigt och hörde regnet slå mot fönstret. Det var inte så svårt att somna om igen. Det fortsatte att regna även när vi hade stigit upp. Så dagen fick börja i en annan ände. Vi gjorde ärenden för att sen ta vår löprunda.

Min man har löptränat i cirka 1½ år, så han har verkligen fått upp tempot. Mina 15 veckor är ingenting i jämförelse. Hur mycket jag än vill och önskar att springa fortare så funkar det inte ännu….. Ja, det retar mig! Men det har du som läst här innan nog redan förstått. Men just det är även en sporre för mig. C behöver träna på att springa långsammare!! och det passar bra, för då kan han hänga med mig och vara min hare. För jag vill träna på att springa längre och längre. Löpningen idag var lätt och tung på samma gång. Benen och löparfötterna kändes helt ok. Min onda tå på vänsterfot har blivit bättre och jag kände av den mest mot slutet. Men luften…det var så kvavt att svetten eller var det kanske luftfuktigheten formligen droppade om mig. Under löpningen så brottades jag verkligen med mina tankar, viljan att känna en förbättring. Att det kändes otroligt bra förra gången som jag sprang samma sträcka hjälpte mig inte alls nu…eller kanske lite ändå…

Jag vet ju att förra gången fick jag en glädjeruskänsla där jag idag mest kämpade på. Alltså beror det på dagsformen. Att träna löpning är ju helt nytt för mig, precis den utmaningen jag behöver och länge har drömt om. Men jag vet inte riktigt hur snabbt jag kan räkna med en förbättring. Just nu tänker jag att nöta på var annan dag nog är bra och att lägg in några intervallpass också! Att mer kolla kilometer och försöka få bort känslan av att det går sååå långsamt. Att just tiden är oväsentligt.

Haha! Ja, så mycket som sitter i huvudet!

Trots allt så mår jag riktigt bra efter varje löprunda och jag sänder varje gång en glad och tacksam tanke till min kropp – Tack för att du funkar och för mig framåt!

Jag är mina drömmar!

Så var det dags!

Jag skulle tänka på steget. Tempot är viktigt. Inte för snabbt inte för långa steg. Jag kände mig nog lite nervös till att börja med, flåsade som vanligt i den första backen där jag oftast har promenerat tidigare.

Men jag ska ju "bara"springa 5 km, inte längre...kanske kortare. Nej, kortare skulle jag ju inte springa, jag skulle fixa allt med steget och farten. Så där som när jag började att löpträna. Klarade jag av det då så så borde jag klara av det nu med.

Jag sprang med musik i ena örat, där jag även kan höra Runkeeper rösten berätta hur långt jag har sprungit. Till en början var jag väl medveten om varje meter, kände extra noga in hur kroppen kändes. Lite nojig, skulle jag orka? Vid vägkorsningen där jag skulle vända om för att få mina 5 kilometer så tog jag ett snabbt beslut, det kändes bra i benen . Om jag inte orkade så kunde jag ju alltid gå.

Jag svängde av mot det längre spåret. Det som är 7 kilometer, en sträcka som jag inte alls har kommit i närheten av den senaste veckan. Hörde Runkeeper damen säga 4 kilometer och strax innan 5 km fick jag en så enorm glädjekänsla i kroppen. Jag skrattade högt, följt av känslan av sorg och alldeles  underbart!Precis i mitt glädjerus drämde Darin i med

"Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.

Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor

Det är du som väljer så var noga med ditt val. Du är dina drömmar...."

Jag sprang med jordens största leende på läpparna ända fram till mål. Sju kilometer kändes som en seger. Nu vet jag vad jag behöver justera när det inte funkar med löpningen.

Steglängden och farten!

Jag är ingen hind, ännu. Men jag mal på.

Jag är mitt i mina drömmar! Jag kan och jag vill!

Det sitter i huvudet II

Jamen det var då själva …!

Jag har varit en löpare, min dröm, i ungefär 10 veckor nu. Alldeles i början så tänkte jag på att korta ner steget, på att springa långsamt vilket var en förutsättning för att lyckas. Det funkade, jag orkade och överträffade rätt snabbt mina vildaste drömmar. Jag kunde checka av 3 kilometer, 5 kilometer och även 7. Jag kände mig både glad och peppad.

Det är bara det att i mitt huvud, i min längtan, så springer jag fort och lätt som en hind……………  Jag orkar hur långt som helst……

Det där med korta steg, att springa långsamt försvann tydligen så fort jag fick känning på att jag orkar, jag kan!

Nu orkar jag nästan ingenting längre, efter 4 kilometer är mina ben som stockar, jag bara måste gå. Huvudet vill, för jag vet att jag kan att jag orkar. Men det är stopp!

Så imorgon när jag ska ut på min löprunda så ska jag innan pränta in i mitt minne

Spring långsamt!! OCH korta av steget!

NJUT!

 

Det sitter i huvudet

Jag har hört det uttrycket många gånger genom åren men aldrig riktigt tänkt på det. Inte på djupet funderat över den sanning som finns i de fyra orden. Kanske är det först nu, när jag äntligen har nått ett av de mål som jag hade satt upp för mig själv, eoner av tid bakåt. Som orden får en verklig mening. Att jag har en uppsjö av Drivkrafter & Motivation visste jag inte då. Men kan jag inte motivera och driva mig själv framåt mot det mål som jag vill nå så har jag enbart en önskan som eventuellt infrias om mitt sinne är med på noterna. Och så är det ju inte. Åtminstone inte för mig. Jag måste på något sätt bli smartare än mig själv. Konstigt eller hur!

När jag för flera år sedan satte upp målet att - jag vill bli en löpare!  Så hade jag ingen aning om hur många berg jag skulle behöva bestiga och hur många hinder jag skulle behöva hoppa över eller hur många ursäkter mitt sinne hade för att skjuta upp till morgondagen. Dessa hinder bestod även av att jag till att börja med var sjukskriven och inte kroppsligt och energimässigt orkade speciellt mycket. Till sist blev jag så trött på mig själv så jag bestämde mig för att helt enkelt inte lyssna på den del av mig som ville bli en löpare men alltid hade ursäkter till varför jag inte kunde göra det jag ville just nu. 

Jag började med att lägga fram träningskläder vid min säng och så skrev in i min väggalmanacka träningsdagar och varje gång som jag gick förbi almanackan så tänkte jag - Jag ska träna, så skönt! Detta oavsett vad jag kände just då. Om jag tänkte en negativ tanke så var jag snabb med att fråga mig själv - Vill jag bli bitter? En som vill men inte gör? Svaret var hela tiden - Nej!! 

Jag har på vägen mot att bli en löpare kunna checka av några av mina delmål och även delmål jag inte visste att jag hade, det är roligt! Att det har tagit tid att nå fram till mitt stora mål, jag är ännu bara i början, gör så här i efterhand inte så mycket. Jag tror på tanken om att "Det sitter i huvudet och det kräver både tålamod och tid för att förändra".

Men viktigast av allt man kan om man verkligen vill och ibland måste man vara smartare än sig själv när man vill nå sitt mål.

Jag springer och det gör mig lycklig!