Full rulle!

När jobbet drar igång så är det svårt att få tiden att räcka till, till skrivande här inne. Men nu tror jag att det har lugnat ner sig så pass att det ska fungera.

Träningen gick som på räls hela förra veckan. Jag fick in ett pass var annandag och kände mig så nöjd! Ett av passen var ett intervallpass med pt Camilla. Den pepp som hon ger kan jag aldrig ge mig själv! 

 

Den här veckan har det däremot varit jättetrögt. Jag var ute en eftermiddag och orkade bara springa 3 kilometer. När jag såg att termometern stod på +30° så förstod jag varför orken tröt. Efter det har jag haft träningstorka. Inte förmått mig att kila in ett enda pass även om jag vet att det känns bra efteråt…Jag försöker vara lite snäll med mig själv, småpratar och klappar mig själv på axeln – Jag brukar ju träna, det är ingen fara om jag låter bli i några dagar. Jag vet ju att jag kommer igen osv. Men det känns ändå hur fel som helst!

Det är ju å andra sidan något att vara glad över. När det känns fel att inte träna, då är jag  på rätt spår och en paus på någon dag måste vara helt ok!

Jag läste Maratonbloggen i SvD idag där det står att Var fjärde stockholmare tränar aldrig. Det är riktigt hemskt! Det är ju så lite man behöver göra för att få en stor skillnad på hur man mår. Promenader med eller utan stavar kan så gott som alla få till och om man kopplar en stegräknare till det så blir det en riktigt roligt tävling med sig själv eller tillsammans med någon man känner. Eller varför inte träna med pt Camilla via bloggen Lyft en sten? Tre dagar i veckan får du tre nya övningar som du kan göra vart du än är. Bra va!

Ha det så bra!

ps, Jo, jag gör plankan även under träningstorkan!

Kroppen är makalös!

Veckan som gick var den första arbetsveckan efter den oändligt långa semestern. Att börja jobba igen har enbart varit roligt! Tro mig, att möta de kollegor som också är tillbaka tycker jag är buskul! Vi har så mycket att dela, sommarminnen, tankar om höstens arbete. Numera även väldigt mycket träningsprat, det inspirerar! 

Förutom jobbstart så var det för mig, dra-igång-träning-utan-pardon dags. Jag kan härmed tillkännage att jag har och har haft träningsvärk utan dess like heeela veckan. Jag har flera gånger, på skoj frågat maken - om det här med träning kan vara så nyttigt, när det har tagit emot både när jag ska resa mig, gå, sätta mig name it.

Min löpning under veckan har innehållit intervaller och löpskolningsövningar. Inte visste jag att det skulle göra mig helt stum i benen eller att jag just därför inte orkade springa så långt som vanligt. Jag har då fortsatt med power walk, så att det trots allt blir de kilometer jag har tänkt mig. Det intervallpass jag gjorde i torsdags då jag kände mig som en Sprinkler har inneburit rejält stumma lår och vader. Att jag sen var tvungen att leka med TRX, kettlebell och lite rodd gav ju även ömma armmuskler. Så igår morse när jag gick upp ur sängen kändes det som jag gick upp, men inte mina armar. De var så enormt tunga och ömma.

Jag förstår att jag framöver behöver tänka på och lära mig hur jag lägger upp min träningsvecka med intervaller, löpning och annan träning så att jag får ut det bästa av dem.

Min egen Ska vi planka utmaning har jag precis avklara för den här veckan. Onsdagens planka flyttades på grund av glömska (läs förträngning) till torsdagen och fredagens till lördag. Det var inte lätt att göra plankan två dagar efter varandra då jag har sån träningsvärk i armarna.

Måndagens plank tider blev  1, 1 minut planka 2, 46 sekunder planka 3, 56,3 sekunder. Torsdagens plank tider blev  1, 1 minut planka 2 55 sekunder planka 3, 30 sekunder  Lördagens plank tider blev 1, 1,31 minut planka 2, 1 minut planka 3. 1,02 minuter       Söndagens plank tider blev 1, 1,30,8 planka 2, 1 minut planka 3, 42 sekunder

Jag är riktigt nöjd med tiderna trots allt och det ska bli kul att se om det blir någon förbättring.

Tänk vad allas våra kroppar är makalösa, även om de är olika! Jag som under några år har gått från att ha en kropp som varit precis helt orkes- och energilös. Har med Drivkraft & Motivation, inkännande, två steg framåt och ett steg bakåt emellanåt och en hel massa jäklar anamma fått en kropp som gillar utmaningar. Som gillar att ta i! Som har kunnat omprogrammeras, så att den reagerar precis som den ska på det som den för inte alltför länge sedan absolut inte tillät. 

Det fyller mig med sån glädje!

Sprinkler idag…

…det var jag det.

Jag tränade på Sats för första gången på flera månader i dag. Regnet smattrade på för fullt ute så det kändes helt ok. Även om jag tvekade i morse när jag tog med mig tränings bagen till jobbet. Jag hade siktat in mig på intervaller idag igen. Kan du tänka dig, det var jätteroligt!

 

Roligt för att jag ganska omgående märkte av skillnaden på hur mycket starkare jag har blivit när jag springer och att jag har fått in ett snabbare tempo när jag gör intervaller på löpbandet. Bra för mitt träningsmind att – känna skillnad! Ute i löparspåret är det inte så stor skillnad ännu. Men snart så!

När jag började löpträna i våras så blev det ju, helt naturligt, varmare och varmare ute. Och jag märkte rätt snart att jag verkligen ogillar att springa när det är för varmt. Jag svettas massor och blir törstig snabbt…och rätt så sur… Tidiga mornar är bäst då är luften frisk och fräsch! Idag, inomhus, svettades jag mer än jag någonsin gjort förr både vid utom- och inomhus träning. Det droppade från håret och neråt! Men, jag var inte törstig. Alltid något! Just nu gäller learning by doing hela tiden, rätt kul det också.

Jag vara bara tvungen att köra några kettlebell och TRX övningar också innan jag avrundade med att planka. Jag känner av plankorna som jag har gjort hittills men jag fortsätter, precis som jag har tänkt, 6 veckor framåt.

Sen hem och äta den allra godaste vegetariska lasagnen

Café Aroms vegetariska lasagne

som jag hittade i tidningen Gott & Grönt som fanns för många år sedan. Lasagnen är suuuper god!

till 6 personer

Röd sås:

2 morötter

2 zucchini

2 gula lökar

2 vitlöksklyftor

½ chilipeppar

1 burk krossade tomater 400g

1 dl vispgrädde (jag tar oftast oatley) 

2 tsk salt

1 krm svartpeppar

blad från en ½ kruka basilika

Fyllning

250 g fryst bladspenat

200 g fetaost

8-10 lasagneplattor

150 g rivenost

Gör så här:

1,Röd sås: Skala morötterna och skär dem i korta stavar och zucchinin i bitar. Skala lök och hacka dem samt chili och fräs dem mjuka.

2, Tillsätt tomatkross, grädde, morötter, zucchini, salt, socker och peppar. Låt allt puttra på svag värme i 10 minuter.

Tillsätt strimlade basilikablad.

3, Fyllning: Fördela 1/3 av den röda såsen i en ugnssäker form. Tina spenaten och strö hälften av den och feta osten i smulor. Täck med ett lager lasagneplattor.

4, Varva med ett nytt lager röd sås, spenat, fetaost och lasagneplattor. Överst ett lager rödsås och riven ost.

Gratinera i 225 grader ugn i 25 minuter

5, Servera med färsk ruccola och gärna citronklyftor som höjer smaken.

Det tar längre tid att skriva ner recepten än att tillaga maten.

Från Viviann till Indigo..

…och vidare till lite Crazy för att hålla steget och tempot och för att det ger så go glädje.

Som jag har skrivit tidigare så vill jag väldigt gärna ha musik i öronen när jag tränar. Även om jag fixar det rätt bra även utan numera. Jag fick lov att ändra och lägga till nya låtar när jag i våras började springa istället för gymträna. Jag behövde ett helt annat tempo.

Jag delar gärna med mig av min Spotifylista, länka den om du vill! Varsågod! Rätt bra danslåtar också

Ps Viviann med Sofia Jannok, Indigo med Frida Sundemo & Crazy med Gnarls Barkley

Att ta tillvara tiden!

Snart, mycket snart är den här sommarens semester över. Känns konstigt att oändlig tid kan ta slut. Sex veckor är en oändligt lång tid! Jag känner mig jättenöjd med ledigheten och ser fram emot att börja arbeta på måndag. Även om jag vet att det här med att vända tillbaka dygnet brukar vara en plåga.

De sista dagarna har jag inte hunnit skriva här alls, just för att det där sista skulle hinnas med.Löpningen behöver ju sättas på plats efter förra veckans uppehåll. Så på torsdagsmorgonen sprang jag mitt första intervallpass. Något som jag har tänkt göra länge, men varje gång jag springer så skippar jag det för att bara springa på. Jag hade laddat med intervalltimer. Men den fungerade inte när jag väl satte igång, det blev ett streck i räkningen. Men jag hade ju min hare med mig och han höll reda på tiden åt mig eftersom han hade klocka. Så även om starten strulade så blev det bra sedan. Det blev 1x2 minuter och 5X1 minuter i snabbt tempo med lika lång vila mellan.Vilan var lätt jogg. Med uppjogg och nedjogg, totalt 5 kilometer. Jisses så slut jag var efteråt! På eftermiddagen hade jag bokat in ett pass med pt Camilla, CamCam. För att få hjälp med löpteknik, jag vill ju bli snabbare! Hon filmade, vi sprang, vi pratade och gjorde Löpskolningsövningar. Spännande att få analys av filmad löpning snart! Efteråt var jag nöjd och rätt så mör i kroppen vill jag lova.

Fredag fick bli en träningsfri dag…eller på sätt och vis var det träning hela dagen, men det räknas nog inte dit. Jag och maken satte upp ett nytt innertak i ett av våra sovrum. Jag hantlangade och han kutade upp och ner för en stege hela dagen. Vid 16 tiden när vi avslutade dagens värv så var vi rätt möra båda två. Vi var riktigt glada för det, sedan lång tid tillbaka, bokade restaurang besök som väntade oss på kvällen. Restaurangen som vi åkte till var den fantastiska Oaxen som nu har ny lokal vid Beckholmsbron alldeles bakom Gröna Lund. Vi åt den mest fantastiska menyn man kan tänka sig, njöt av atmosfären och av varandra! Allt var till perfektion perfekt och varje liten anrättning som ett konstverk.

Idag, lördag så vaknade jag redan klockan 06, som vanligt kan man väl säga utan att ljuga. Men lite småtrött och seg efter gårdagen kunde jag inte förmå mig att annat än ligga kvar och läsa tidningen och dra mig i det längsta. Men vid niotiden så stod vi båda två löparklädda och beredda att trotsa latmasken. Jag sprang i makligt tempo i cirka 2½ kilometer, sen fick det bli en lika lång powerwalk istället. Temperaturen var redan tidigt i morse runt 25+! Vi kände oss som två sprinkler som var ute och sprang. Men det gäller att ta tillvara tiden, snart kan vi inte springa på morgonen mer än på helgerna.

Jag har just nu lite träningsvärk i både baksida lår och i rumpan, veckans pass känns även om jag inte vill erkänna det ens för mig själv riktigt. Men resten av dagen får bli i långsamt tempo, vi ska njuta av värmen och bara vara.

Från pansarvagnar till handskar

I förmiddags åkte jag in till Löplabbet, det var dags att hitta ett par nya löparskor innan mina sköna Asics har gjort sitt. Kan vara bra att ha två på G har jag hört.

Jag hade nog tänkt mig ett par till likadana, visserligen ny modell men ändå samma märke. Jag gillar skon, den passar min fot. Men eftersom jag vet att jag är en riktig vanemänniska så lämnade jag öppet till killen i butiken. Han fick gärna ta fram något annat märke som också kunde passa min fot.

Efter en bra genomgång av min fot både genom att stå på en genomskinlig platta ovanpå en spegel, tryck och känn och sen en stunds löpning på band så fick han fram vilka skor som skulle kunna passa mig. Jag provade mitt gamla märke. Skon kändes vidare än den jag har…säkert för att jag har gått in den skon och även dragit åt snörningen bättre. Tänk vad man vänjer sig! Så var det dags att prova en Sacony. Helt plötsligt hade jag på mig en handske! Det var jättestor skillnad i känsla jämfört med den första skon. Som nu kändes mer som en pansarvagn! Hela jag kände att den här skon är det! Men jag provade ändå även en Nikesko. Nike har jag haft tidigare och trivts bra med men efter en kort fundering så bestämde jag mig för Sacony. Ska bli spännande att testa dem ute.

Men kanske det mest spännande – är mina insprungna sköna Asics fortfarande lika sköna eller kommer de att kännas också att kännas som pansarvagnar i jämförelse med de nya?

Jag var förresten ute i spåret tidigt i morse. 5 kilometer i bra tempo blev det och jag lyckades förbättra min snitttid en smula. Det känns gött!

En bum bag

Musik har alltid varit viktigt för mig. Att ryckas med i och dansa till ett bra låt gör mig glad och lycklig. Precis som en helt annan musik gjorde när Valery Gergiev dirigerade på Östersjö festivalen och jag och en av döttrarna av ren tur fick sittplatserna längst fram. Vi översköljdes av musik som träffade oss rakt in i hjärtat.

Jag har genom åren använt musik vid olika tillfällen inte enbart för att driva upp tempot när jag tränar utan lika gärna för avslappning eller en lugnstund vid middagsbordet en fredagskväll. Eftersom musik ger min kropp en extra push så har det varit viktigt för mig att använda mig av den när jag tränar. Den ger energi och kraft när jag ska sätta igång eller när jag kroknar eller bara behöver en rytm när jag springer på.

När jag springer använder jag även Runkeeper för att mäta distans och i viss mån tid, det är en annan historia, för att höra runkeeperrösten tala om sträckan så behöver jag åtminstone ha en hörlur i örat.

Men jag märker att ju oftare jag springer ju mer kan jag tycka att ljudet av mina steg och ljuden där jag springer också kan vara en push framåt. Jag springer och världen runt omkring försvinner, tankar rullar på och de enformiga ljudet av fötterna blir som en melodi. 

Vart vill jag komma undrar du kanske? Jo, mobilen där jag har både musiken och runkeepern behöver jag ha med mig på ett enkelt sätt, men jag vill helst inte känna av den. Fram till för några veckor sedan så har jag använt mitt sportarmband för mobilen flitigt vid träning. Men i och med löpningen och att vädret blivit varmt och skönt så känns det mest svettigt. Ett tag flyttade jag mobilen till bakfickan på mina shorts, men nu är även det för varmt och alldeles för svettigt där för mobilen.

 

Därför har jag jagat ett smidigt midjebälte där jag även får plats för en nyckel. Igår så hittade jag den på Stadium. Bum bag heter den och kostade 199:-. Mobilen får plats, hål för hörlurarna finns och plats för nyckel och kanske något annat litet med.Man klickar lätt fast bältet och när jag testade den på gårdagens löparrunda så funkade den perfekt! Den sitter jättebra när jag springer och rör sig inte ur fläcken.

Så nu har jag ett bekymmer mindre!

Det gör ont!

Jag som är en rätt ovan löpare fortfarande, gör då och då misstag...

Som till exempel att ta på mig för mycket kläder. Fryser jag det minsta innan jag ska springa så  har jag huxflux på mig en kortärmad tröja istället för ett utan ärmar. Ja. det blir alldeles för varmt!

När jag gick med stavar tidigare så visste jag av erfarenhet att vid + 13 och varmare så behövde jag inte långärmat. Nu är det som om jag får lära mig på nytt efter att ha kört inomhusträning i flera år. Jag tar på mig för mycket kläder och lider. Jag blir väldigt snabbt varm även om jag är frusen innan. Kanske kan man lära sig att bortse ifrån sånt? För varm tycker jag även att det blir med kompressionsstrumpor. Testar ändå, för jag tänker att det är bra att ha dem på. Men blir lika sur på mig själv efter att ha sprungit en bit och blivit varm. Kanske sitter det mest i huvudet ändå. Allt påtagligt som gör att det tar emot ska bort!

För några veckor sedan köpte jag nya sportstrumpor, mina sköna Gococostrumpor har sett sina bästa dagar. Tänkte att jag kunde köpa några andra, vilka som helst. Bara de var låga...så att det inte blev för varmt. Sagt och gjort, efter att ha klämt och känt på de flesta i de sportbutiker som C och jag var in i så blev det ett par låga kompressionsstrumpor! Kompression för att de var det enda låga de hade i den affären och vi orkade inte gå tillbaka till någon av de andra.

På nästa löparrunda tog jag på dem, de slöt sig om foten. Jag knöt skorna, drog kanske åt lite extra? Efter två kilometer var fötterna stela efter 4 kilometer var vaderna stumma. Så fortsatte det. Jag försökte att ignorera, ville inte stanna...Men när jag hade sprungit sex kilometer så kunde jag inte förmå mig att springa längre. Det gjorde ont och jag hade värk från tårna upp till låren i flera dagar efteråt. Jag är inte så sugen på att prova vilket som var felet, strumpan eller att jag kanske dragit åt snörningen på skon för hårt.

Men jag längtar tills jag har de erfarenheterna i kroppsminnet, att jag vet och gör rätt!

Något som skaver

I flera år har jag tränat målmedvetet. Till en början blev det enbart korta pass, då jag inte orkade mer än en promenad på 8 minuter gånger 2. Egentligen bara ut genom ytterdörren och in igen. Då var det där med att komma igång något jag jobbade hårt med. Målet fanns redan, att bli frisk och levande igen – och att bli en löpare! Då anade jag att det skulle ta tid och krävde massor av envishet. Men inte att det skulle ta så himla lång tid! Mer om det kan du läsa här.

Efter att ha utökat promenaderna både i längd och med stavar, fått upp styrka och energi i
kroppen så kom nästa steg, att få tillbaka muskler i kroppen. Att det hade öppnats ett gym på min väg ifrån jobbet var toppen! Jag hade aldrig orkat att utföra min plan då jag gjorde det, om inte det hade hänt. Då hade jag behövt vänta många månader till.

Min plan var att med hjälp av en personligtränare öva teknik och styrka så att jag mycket snart skulle orka springa. Så det var det jag sa till henne när hon frågade mig vilket mål jag hade med min träning. – Jag vill träna så att jag orkar bli en löpare! Jag hade "valt" just henne för att hon är specialist inom området och på bild såg energifylld ut. Det stämmer även i verkligheten!! Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag nog skrattat högt åt mig själv....det tog inte en liten vecka eller ens några månader att bli en löpare för mig. Jag gymtränade kontinuerligt med några kortare uppehåll i tre år! Periodvis med pt Camilla och perioder med pass från henne då hon online coachade mig och eget hopkok. Jag blev hooked på styrketräning.

Från allra första början, då jag var slut efter en arbetsdag och helst ville hem och vila en stund så intalade jag mig själv att jag "bara" behövde var där en stund. Men ju mer jag tränade ju mer var känslan som jag fick efteråt den bonus som jag övertalade mig själv att längta till. Att jag bara efter en liten stunds uppvärmning skulle få en kick och inte vilja sluta...jag ägnade många och långa stunder samtalandes med mig själv, pepp och mentalträning. Det funkade! Men när allt flöt på kände jag efter en tid att jag lätt kunde ha fortsatt så, det är lätt att bli låst vid en skön rutin. Så även om den var jättebra, jag tränade mycket! Så var det ju inte min plan. Jag ville ju bli en löpare!

❤❤❤❤❤

Helt plötsligt i vintras blev det total stopp! Under flera veckor sökte jag, utan att hitta,träningsmotivationen. Jag gick till gymmet men kände bara att det var – sååå trist! Det som tidigare varit kul skrek hela min kropp nej till! Inte för att det gjorde ont utan för att det var jättetrist! Jag kunde inte ens förmå mig till att gå ut och testa löpning som jag hade haft som mål hela tiden. Prova något roligt pass istället, föreslog vänner. Men allt var stopp och nej. Som att försöka köra bil med bromsen i. Inte kul alls när jag samtidigt var så van vid träning och det goda det alltid tillför. Min kropp talade till mig, det har hänt förr. Det var något som skavde där inne, något som jag inte förstod, något som sa stopp och stanna!

Som av en händelse fick jag en dag fram ett presentkort på massage som jag hade fått
nästan ett år tidigare. Det var nog bäst att utnyttja det innan det gick ut tänkte jag. Sagt och gjort,jag bokade massagen och där fick jag en del av svaret. Varför kroppen sa nej! och bad mig att stanna upp ett tag. För att komma vidare behövde musklerna och kroppen, få bort de spänningar som låg lagrade bland annat efter min långa sjukskrivning. Massören undrade hur jag hade kunnat träna så mycket som jag hade gjort? – Envishet, svarade jag och en stark vilja att komma igen! svarade jag samtidigt som jag hörde hur dumt det lät när jag låg där på britsen. Hon lossade på fiolsträngar och knutar och lite annat smått och gott i lager på lager. Efter varje tillfälle kände jag mig lätt som en fjäder inuti om än rätt mörbultad utanpå, men det var helt ok! Kroppen klickade igång igen!

❤

Det var nog efter den andra behandlingen som kroppens nej släppte. Jag drog på
mig löpardojorna och sprang, inte fort, men jag sprang! Det var jobbigt men samtidigt kändes kroppen befriad. Nu sprang jag längre och längre. Rätt så snabbt var 5 kilometer ingen match. Jag sprang i min egen takt och jag behövde inte stanna en enda
gång. Plötsligt fanns all träningsmotivation där igen! Helt plötsligt hade jag även fått in
även 7 kilometer, bara en test, men det gick!

Så nu ska jag väl äntligen förstå att när det skaver inuti och kroppen säger nej, då är det bäst att jag lyssnar och inväntar, inte har så bråttom och trotsigt och envist tuffar på ändå!

Bra att ha en hare

 

Efter några dagar med lek och bus tillsammans med barnbarnet och mindre löpning än tänkt var, är vi nu åter hemma. Lite rubbade rutiner får man nog räkna med under semestern men löpningen är prio 1.

Vi kom hem igår kväll. Efter att ha suttit i bilen i många timmar var det skönt att sträcka på benen och njuta av den sol och värme som mötte oss. Kroppen hade dock kvar känslan av att åka bil i flera timmar efter det att vi hade kommit hem.

I vår trädgård hade både smultron och vinbär mognat och var solvarma och goda. Det smakade gott som dessert efter kvällsmaten. Innan vi somnade in så bestämde vi att vi skulle springa innan frukost. Jag vaknade tidigt och hörde regnet slå mot fönstret. Det var inte så svårt att somna om igen. Det fortsatte att regna även när vi hade stigit upp. Så dagen fick börja i en annan ände. Vi gjorde ärenden för att sen ta vår löprunda.

Min man har löptränat i cirka 1½ år, så han har verkligen fått upp tempot. Mina 15 veckor är ingenting i jämförelse. Hur mycket jag än vill och önskar att springa fortare så funkar det inte ännu….. Ja, det retar mig! Men det har du som läst här innan nog redan förstått. Men just det är även en sporre för mig. C behöver träna på att springa långsammare!! och det passar bra, för då kan han hänga med mig och vara min hare. För jag vill träna på att springa längre och längre. Löpningen idag var lätt och tung på samma gång. Benen och löparfötterna kändes helt ok. Min onda tå på vänsterfot har blivit bättre och jag kände av den mest mot slutet. Men luften…det var så kvavt att svetten eller var det kanske luftfuktigheten formligen droppade om mig. Under löpningen så brottades jag verkligen med mina tankar, viljan att känna en förbättring. Att det kändes otroligt bra förra gången som jag sprang samma sträcka hjälpte mig inte alls nu…eller kanske lite ändå…

Jag vet ju att förra gången fick jag en glädjeruskänsla där jag idag mest kämpade på. Alltså beror det på dagsformen. Att träna löpning är ju helt nytt för mig, precis den utmaningen jag behöver och länge har drömt om. Men jag vet inte riktigt hur snabbt jag kan räkna med en förbättring. Just nu tänker jag att nöta på var annan dag nog är bra och att lägg in några intervallpass också! Att mer kolla kilometer och försöka få bort känslan av att det går sååå långsamt. Att just tiden är oväsentligt.

Haha! Ja, så mycket som sitter i huvudet!

Trots allt så mår jag riktigt bra efter varje löprunda och jag sänder varje gång en glad och tacksam tanke till min kropp – Tack för att du funkar och för mig framåt!

Jag är mina drömmar!

Så var det dags!

Jag skulle tänka på steget. Tempot är viktigt. Inte för snabbt inte för långa steg. Jag kände mig nog lite nervös till att börja med, flåsade som vanligt i den första backen där jag oftast har promenerat tidigare.

Men jag ska ju "bara"springa 5 km, inte längre...kanske kortare. Nej, kortare skulle jag ju inte springa, jag skulle fixa allt med steget och farten. Så där som när jag började att löpträna. Klarade jag av det då så så borde jag klara av det nu med.

Jag sprang med musik i ena örat, där jag även kan höra Runkeeper rösten berätta hur långt jag har sprungit. Till en början var jag väl medveten om varje meter, kände extra noga in hur kroppen kändes. Lite nojig, skulle jag orka? Vid vägkorsningen där jag skulle vända om för att få mina 5 kilometer så tog jag ett snabbt beslut, det kändes bra i benen . Om jag inte orkade så kunde jag ju alltid gå.

Jag svängde av mot det längre spåret. Det som är 7 kilometer, en sträcka som jag inte alls har kommit i närheten av den senaste veckan. Hörde Runkeeper damen säga 4 kilometer och strax innan 5 km fick jag en så enorm glädjekänsla i kroppen. Jag skrattade högt, följt av känslan av sorg och alldeles  underbart!Precis i mitt glädjerus drämde Darin i med

"Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.

Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor

Det är du som väljer så var noga med ditt val. Du är dina drömmar...."

Jag sprang med jordens största leende på läpparna ända fram till mål. Sju kilometer kändes som en seger. Nu vet jag vad jag behöver justera när det inte funkar med löpningen.

Steglängden och farten!

Jag är ingen hind, ännu. Men jag mal på.

Jag är mitt i mina drömmar! Jag kan och jag vill!