I flera år har jag tränat målmedvetet. Till en början blev det enbart korta pass, då jag inte orkade mer än en promenad på 8 minuter gånger 2. Egentligen bara ut genom ytterdörren och in igen. Då var det där med att komma igång något jag jobbade hårt med. Målet fanns redan, att bli frisk och levande igen – och att bli en löpare! Då anade jag att det skulle ta tid och krävde massor av envishet. Men inte att det skulle ta så himla lång tid! Mer om det kan du läsa här.
Efter att ha utökat promenaderna både i längd och med stavar, fått upp styrka och energi i
kroppen så kom nästa steg, att få tillbaka muskler i kroppen. Att det hade öppnats ett gym på min väg ifrån jobbet var toppen! Jag hade aldrig orkat att utföra min plan då jag gjorde det, om inte det hade hänt. Då hade jag behövt vänta många månader till.
Min plan var att med hjälp av en personligtränare öva teknik och styrka så att jag mycket snart skulle orka springa. Så det var det jag sa till henne när hon frågade mig vilket mål jag hade med min träning. – Jag vill träna så att jag orkar bli en löpare! Jag hade "valt" just henne för att hon är specialist inom området och på bild såg energifylld ut. Det stämmer även i verkligheten!! Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag nog skrattat högt åt mig själv....det tog inte en liten vecka eller ens några månader att bli en löpare för mig. Jag gymtränade kontinuerligt med några kortare uppehåll i tre år! Periodvis med pt Camilla och perioder med pass från henne då hon online coachade mig och eget hopkok. Jag blev hooked på styrketräning.
Från allra första början, då jag var slut efter en arbetsdag och helst ville hem och vila en stund så intalade jag mig själv att jag "bara" behövde var där en stund. Men ju mer jag tränade ju mer var känslan som jag fick efteråt den bonus som jag övertalade mig själv att längta till. Att jag bara efter en liten stunds uppvärmning skulle få en kick och inte vilja sluta...jag ägnade många och långa stunder samtalandes med mig själv, pepp och mentalträning. Det funkade! Men när allt flöt på kände jag efter en tid att jag lätt kunde ha fortsatt så, det är lätt att bli låst vid en skön rutin. Så även om den var jättebra, jag tränade mycket! Så var det ju inte min plan. Jag ville ju bli en löpare!
❤❤❤❤❤
Helt plötsligt i vintras blev det total stopp! Under flera veckor sökte jag, utan att hitta,träningsmotivationen. Jag gick till gymmet men kände bara att det var – sååå trist! Det som tidigare varit kul skrek hela min kropp nej till! Inte för att det gjorde ont utan för att det var jättetrist! Jag kunde inte ens förmå mig till att gå ut och testa löpning som jag hade haft som mål hela tiden. Prova något roligt pass istället, föreslog vänner. Men allt var stopp och nej. Som att försöka köra bil med bromsen i. Inte kul alls när jag samtidigt var så van vid träning och det goda det alltid tillför. Min kropp talade till mig, det har hänt förr. Det var något som skavde där inne, något som jag inte förstod, något som sa stopp och stanna!
Som av en händelse fick jag en dag fram ett presentkort på massage som jag hade fått
nästan ett år tidigare. Det var nog bäst att utnyttja det innan det gick ut tänkte jag. Sagt och gjort,jag bokade massagen och där fick jag en del av svaret. Varför kroppen sa nej! och bad mig att stanna upp ett tag. För att komma vidare behövde musklerna och kroppen, få bort de spänningar som låg lagrade bland annat efter min långa sjukskrivning. Massören undrade hur jag hade kunnat träna så mycket som jag hade gjort? – Envishet, svarade jag och en stark vilja att komma igen! svarade jag samtidigt som jag hörde hur dumt det lät när jag låg där på britsen. Hon lossade på fiolsträngar och knutar och lite annat smått och gott i lager på lager. Efter varje tillfälle kände jag mig lätt som en fjäder inuti om än rätt mörbultad utanpå, men det var helt ok! Kroppen klickade igång igen!
❤
Det var nog efter den andra behandlingen som kroppens nej släppte. Jag drog på
mig löpardojorna och sprang, inte fort, men jag sprang! Det var jobbigt men samtidigt kändes kroppen befriad. Nu sprang jag längre och längre. Rätt så snabbt var 5 kilometer ingen match. Jag sprang i min egen takt och jag behövde inte stanna en enda
gång. Plötsligt fanns all träningsmotivation där igen! Helt plötsligt hade jag även fått in
även 7 kilometer, bara en test, men det gick!
Så nu ska jag väl äntligen förstå att när det skaver inuti och kroppen säger nej, då är det bäst att jag lyssnar och inväntar, inte har så bråttom och trotsigt och envist tuffar på ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar