Snurrigt!

Semestertid, ljuva tid!

För någon dag sedan landade jag i Skåneland, här bor barnbarnet med föräldrar. I en stad som jag har kommit att älska. Jag skulle mer än gärna bo här! Men det beror kanske till största delen på att en liten skatt bor här. Min önskan och vilja vara nära, mitt i hennes vardag.

Igår så hade vi en härlig dag. Jag hade planerat att vi skulle komma ut tidigt, här finns flera roliga parker som vi skulle kunna besöka. Men vi var båda inställda på semester mood. Först gjorde vi det ena, sen det andra i lååångsamt tempo. När vi väl kom ut så var det eftermiddag. Vi gick och handlade lite smått och gott till den tårta som vi tänkte att vi skulle överraska familjen med. Sen bar det av till en av parkerna. Där finns bland annat en hög klätterställning som är pyramidformad, en karusell och en studsmatta!

Efter vår lata förmiddag så är det kul att se hur energin fyller de små benen. Hon är fyra år och behärskar sin kropp till fullo. Upp och ner i klätterställningen samtidigt som hon pratar med mig om allt som just då fyller hennes tankar. Sen vidare till studsmattan. Mormor vi hoppar tillsammans, du gör efter mig, säger hon uppmanande. Så hoppar vi ett hopp, två hopp ända till sex. Hon rättar mig när jag hoppar för länge...jag kan inte låta bli, att studsa ger en skön känsla av lätthet i kroppen. Men jag måste rätta mig efter min lärare det är ju hon som gör reglerna just nu.

Sen var det dags för karusellen, jag vet att jag inte fixar den. Har suttit där förr och rätt snabbt blivit illamående...men idag är en annan dag. Så när hon leende frågar om jag också vill sitta, så kan jag inte tacka nej. Jag placerar mig mitt emot henne och så börjar hon att snurra. Först långsamt!

I mitt minne från då jag var barn så kommer jag ihåg då jag och mina kompisar snurrade och snurrade i en karusell där en av kompisarna bodde. Vi sprang fort, fort för att få rejält med fart. Sen satt vi och skrek av glädje tills den stannade, då fortsatte vi om och om igen

Jag kan väl säga att snurrandes idag inte gav mig något glädjeskrik precis. Jag satt där lite för länge, bara för att jag speglade mig i hennes glädjefyllda ögon. Sen bad jag om nåd, - snälla stanna! inte ens för hennes skull kunde jag sitta kvar. Som en drogad kravlade jag mig ner från karusellen och slog mig ned i gräset. Allt snurrade och illamåendet satt som en klump i magen resten av dagen.

Varför blir snurrandes och gungandet så gott som omöjligt med åren? Det som är så kul!

Jag kunde trots allt avrunda eftermiddagen med ett kort löppass någon timme senare. Veckans ihopräknade löpkilometrar är 23! Det blev rätt många och korta pass.