Jag är mina drömmar!

Så var det dags!

Jag skulle tänka på steget. Tempot är viktigt. Inte för snabbt inte för långa steg. Jag kände mig nog lite nervös till att börja med, flåsade som vanligt i den första backen där jag oftast har promenerat tidigare.

Men jag ska ju "bara"springa 5 km, inte längre...kanske kortare. Nej, kortare skulle jag ju inte springa, jag skulle fixa allt med steget och farten. Så där som när jag började att löpträna. Klarade jag av det då så så borde jag klara av det nu med.

Jag sprang med musik i ena örat, där jag även kan höra Runkeeper rösten berätta hur långt jag har sprungit. Till en början var jag väl medveten om varje meter, kände extra noga in hur kroppen kändes. Lite nojig, skulle jag orka? Vid vägkorsningen där jag skulle vända om för att få mina 5 kilometer så tog jag ett snabbt beslut, det kändes bra i benen . Om jag inte orkade så kunde jag ju alltid gå.

Jag svängde av mot det längre spåret. Det som är 7 kilometer, en sträcka som jag inte alls har kommit i närheten av den senaste veckan. Hörde Runkeeper damen säga 4 kilometer och strax innan 5 km fick jag en så enorm glädjekänsla i kroppen. Jag skrattade högt, följt av känslan av sorg och alldeles  underbart!Precis i mitt glädjerus drämde Darin i med

"Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.

Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor

Det är du som väljer så var noga med ditt val. Du är dina drömmar...."

Jag sprang med jordens största leende på läpparna ända fram till mål. Sju kilometer kändes som en seger. Nu vet jag vad jag behöver justera när det inte funkar med löpningen.

Steglängden och farten!

Jag är ingen hind, ännu. Men jag mal på.

Jag är mitt i mina drömmar! Jag kan och jag vill!